Att skapa en agil idrottsorganisation

Att jobba agilt är inte en trend, det är en nödvändighet för en modern arbetsplats

Under ungefär de senaste tio åren har jag på något sätt arbetat med organisations-förändringar och implementation av agila metoder hos flera av Sveriges största arbetsgivare. Metoder som ursprungligen kommer från utvecklingsavdelningarna har i allt högre grad spridit sig ut till både övriga roller i företaget såväl som utanför IT-sektorn. 

Utan att peka ut specifika kunder så har Informator under flera år stöttat med kompetenshöjning för kunder inom alla sektorer, till och med arbetsgivare som tidigare knappast kopplats ihop med snabbrörligt arbetssätt har förstått att det inte går att fortsätta som tidigare om man har bestämt sig för att leverera bästa produkten eller tjänsten. I min roll som ytterst produktansvarig har det inneburit att hitta de bästa experterna att arbeta med och vidga mitt eget synsätt för att ta in bredare utbildningar som fokuserar på roller vi tidigare inte förknippat med agila metoder. Jag kan med stolthet säga att jag lyckats med allt detta och resultaten talar för sig själva!

MEN, det finns åtminstone ett område (som jag själv stött på) där förändring fortfarande är ett skällsord, där nytänkande bränns på bål och härskarmentalitet inte bara är vardagsmat, utan nästan till och med dyrkas som en religion. Det är förstås idrottsvärlden generellt och fotbollsvärlden mer specifikt som jag talar om, kanske framförallt på lägre nivåer där företagstänket inte trängt in på samma sätt som i de professionella klubbarna där detta i allt högre grad är en del av vardagen.

Det agila ledarskapet tar hänsyn till betydligt fler dimensioner än medarbetarnas förmågor och engagemang. Denna modell speglar bättre det arbetsliv dagens chefer behöver förstå och navigera i. Framväxten av och populariteten för agilt ledarskap är med all säkerhet knuten till behoven av snabba omställningar och förändringar när långsiktig planering och statiska förhållanden knappast längre existerar. 

- Bill Joiner och Stephen Josephs Jossey Bass, Leadership Agility

Varför menar jag då att det är en nödvändighet att tänka och framförallt jobba mer agilt, även i en idéell idrottsorganisation? Till att börja med så är även idéella organisationer en del av en modern verklighet, även om många så kallade eldsjälar kanske är uppväxta och hade sitt yrkesverksamma liv under helt andra förhållanden. Att idag bygga självständiga organisationer som inte behöver en ledares tydliga pekande ses som en självklarhet för en välfungerande och attraktiv arbetsplats.

Framförallt (och här kommer det mest tydliga), så är de företag som idrottsföreningen så väldigt gärna vill ha som sponsorer högst antagligen redan inne i en process att arbeta mer lättrörligt och har också förstått nödvändigheten av detta. Helt naturligt så arbetar man helst tillsammans med andra som delar ens värderingar och förstår nyttan av att tänka i processer som behöver ett helt annat ledarskap än förra seklet. Utan sponsorer, ingen verksamhet!

Så, min tanke (som jag mer och mer funderar på att ta ytterligare ett steg) är hur skulle en utbildningsinsats för Sveriges idéella idrottsorganisationer kunna se ut? Behovet är stort, behovet är jävligt stort (som vår fd. förbundskapten skulle sagt). Frågan är om vi behöver se ännu fler organisationer tyna bort för att "ledaren" fortsätter köra på i gamla hjulspår och trycka till alla oliktänkare? Kan det kanske till och med vara så att det krävs nytänk för att locka tillbaks alla de barn som idag väljer något annat än idrott på sin fritid? Jag tror det och frågan är vad idrotts-Sverige är villiga att göra för att inse att det inte funkar att göra som man alltid gjort...

You cannot do today's job with yesterday's methods and be in business tomorrow

När gubbväldet får styra

Si vis pacem, para bellum

För er som känner mig är det ingen nyhet att jag länge haft ett hjärta som brinner för Holmalunds IF och lite extra för tjejsidan. När nu nyheten sprids att Holmalunds IF från och med nästa år valt att inte fortsätta stötta Damsidans framgångar och man kan läsa intervjuer med starka personligheter som nu medger att man inte känt sig så inkluderade är det verkligen en sorglig framtid som utspelar sig för den gamla röda maskinen.

Jag har under flera år påpekat att det inte går att komma framåt när en förening har en styrelse bestående av personer som hellre drar i handbromsen för att inte riskera sin egen dagverksamhet än att satsa på den sektion som mest visar framfötterna och har framgång. Att ha en ledning som har 99% prioritet på att säkerställa att man sparar pengar ger på pappret en framgång då man kan peka på hur bra resultat man har (åtminstone om man endast ser till att verksamheten inte går minus). Däremot går det aldrig att driva en verksamhet på detta sätt i det långa loppet då ledningen bygger en verksamhet som i slutänden saknar drivkraft och vilja att innovera. Att lägga all kraft på kostnadsbesparingar och kostnadskontroller gör att gross margin visserligen på pappret ser bra ut, men samtidigt minskar de övergripande intäkterna stadigt då det inte görs några satsningar på att växa. Att dessutom jobba i en sådan organisation är till sist outhärdligt då arbetsklimatet blir allt sämre ju mer besparingar som görs, ju fler personer som får göra 1½ persons uppdrag och dessutom nästan uteslutande med en nästan diktatorisk ledning som totalt tappat tillväxtperspektivet och uteslutande fokuserar på kostnadskontroll och totalitär styrning. Nya idéer och innovationer bekämpas och personer som vill satsa på tillväxt söker sig annanstans vilket i sin tur leder till att det dåliga beteendet fortsätter då den (allt mindre) ledningsgruppen som är kvar har samma synsätt och självklart då också fortsätter stötta det inavlade beteendet.

Holmalunds IF idag är en spillra av den starka och positiva organisation det var för några år sedan. Eldsjälar som länge brunnit för verksamhetsutveckling är idag antingen någon helt annanstans eller  inrättade i besparningsledet som länge dikterats av ordföranden. Senaste åren har det varit Holmalunds Damsektion som stått för tillväxt och framgångar (förutom att man saknat stöd att fylla på med nya årskullar underifrån). Herrsektionen har framförallt levt väl på ledningens goda vilja och likt en fågelunge inte direkt behövt kämpa för sin brödföda. De dagarna är snart över och frågan är väl hur resultaten framåt kommer att se ut när föreningen har en ordförande som stolt deklarerar att Holmalunds IF minsann aldrig kommer vara en förening för de bästa, det viktigaste är att det inte kostar något... Jag önskar Damsektionen all lycka på vägen och är övertygad att det är betydligt fler sponsorer som vill synas tillsammans med ett lag som vågar jobba för att vara bäst och sätta en vision som sticker ut! När det gäller Holmalunds IF killsida så får vi se hur länge jag själv orkar vara med och stötta, sonens lag skall i år vara bollkallar på herrarnas hemmamatcher, men själv har jag inte en enda gång sett någon från A-laget på våra träningar eller ens bara komma förbi och hälsa på killarna för att sprida inspiration, ge småttingarna en igenkänning och vilja att ta steget vidare till ett framtida A-lag. Det kanske inte är så konstigt när ledarskap sprids uppifrån och saknas ambitioner från högsta toppen så är det inte direkt superinspirerande längre ner.

Med en tår i ögat som ändå inte skymmer framtidsförhoppning
//Tobias Strandh

I'm the Alpha of your Omega, the beginning of your end...