När gubbväldet får styra

Si vis pacem, para bellum

För er som känner mig är det ingen nyhet att jag länge haft ett hjärta som brinner för Holmalunds IF och lite extra för tjejsidan. När nu nyheten sprids att Holmalunds IF från och med nästa år valt att inte fortsätta stötta Damsidans framgångar och man kan läsa intervjuer med starka personligheter som nu medger att man inte känt sig så inkluderade är det verkligen en sorglig framtid som utspelar sig för den gamla röda maskinen.

Jag har under flera år påpekat att det inte går att komma framåt när en förening har en styrelse bestående av personer som hellre drar i handbromsen för att inte riskera sin egen dagverksamhet än att satsa på den sektion som mest visar framfötterna och har framgång. Att ha en ledning som har 99% prioritet på att säkerställa att man sparar pengar ger på pappret en framgång då man kan peka på hur bra resultat man har (åtminstone om man endast ser till att verksamheten inte går minus). Däremot går det aldrig att driva en verksamhet på detta sätt i det långa loppet då ledningen bygger en verksamhet som i slutänden saknar drivkraft och vilja att innovera. Att lägga all kraft på kostnadsbesparingar och kostnadskontroller gör att gross margin visserligen på pappret ser bra ut, men samtidigt minskar de övergripande intäkterna stadigt då det inte görs några satsningar på att växa. Att dessutom jobba i en sådan organisation är till sist outhärdligt då arbetsklimatet blir allt sämre ju mer besparingar som görs, ju fler personer som får göra 1½ persons uppdrag och dessutom nästan uteslutande med en nästan diktatorisk ledning som totalt tappat tillväxtperspektivet och uteslutande fokuserar på kostnadskontroll och totalitär styrning. Nya idéer och innovationer bekämpas och personer som vill satsa på tillväxt söker sig annanstans vilket i sin tur leder till att det dåliga beteendet fortsätter då den (allt mindre) ledningsgruppen som är kvar har samma synsätt och självklart då också fortsätter stötta det inavlade beteendet.

Holmalunds IF idag är en spillra av den starka och positiva organisation det var för några år sedan. Eldsjälar som länge brunnit för verksamhetsutveckling är idag antingen någon helt annanstans eller  inrättade i besparningsledet som länge dikterats av ordföranden. Senaste åren har det varit Holmalunds Damsektion som stått för tillväxt och framgångar (förutom att man saknat stöd att fylla på med nya årskullar underifrån). Herrsektionen har framförallt levt väl på ledningens goda vilja och likt en fågelunge inte direkt behövt kämpa för sin brödföda. De dagarna är snart över och frågan är väl hur resultaten framåt kommer att se ut när föreningen har en ordförande som stolt deklarerar att Holmalunds IF minsann aldrig kommer vara en förening för de bästa, det viktigaste är att det inte kostar något... Jag önskar Damsektionen all lycka på vägen och är övertygad att det är betydligt fler sponsorer som vill synas tillsammans med ett lag som vågar jobba för att vara bäst och sätta en vision som sticker ut! När det gäller Holmalunds IF killsida så får vi se hur länge jag själv orkar vara med och stötta, sonens lag skall i år vara bollkallar på herrarnas hemmamatcher, men själv har jag inte en enda gång sett någon från A-laget på våra träningar eller ens bara komma förbi och hälsa på killarna för att sprida inspiration, ge småttingarna en igenkänning och vilja att ta steget vidare till ett framtida A-lag. Det kanske inte är så konstigt när ledarskap sprids uppifrån och saknas ambitioner från högsta toppen så är det inte direkt superinspirerande längre ner.

Med en tår i ögat som ändå inte skymmer framtidsförhoppning
//Tobias Strandh

I'm the Alpha of your Omega, the beginning of your end...