Jag genomförde nyligen Samarbetsinsikt, ett test som inte försöker sätta en etikett på personligheten utan istället fokuserar på hur vi bidrar i samarbeten. Det perspektivet tycker jag är betydligt mer intressant – särskilt i en tid där ingen längre lyckas ensam.
Det som stack ut mest
Mina tydligaste styrkor hamnade inom fyra områden:
Drivare – jag vill framåt, sätter gärna fart och motiverar andra.
Genomförare – idéer är bra, men de måste också bli verklighet.
Samordnare – jag gillar struktur, tydliga mål och att skapa förutsättningar för att människor ska lyckas tillsammans.
Resultatorientering – att faktiskt leverera betyder mycket för mig.
Det är egentligen ingen överraskning.
Under större delen av mitt yrkesliv har jag byggt verksamheter, utvecklat utbildningar, startat företag, lett projekt och hjälpt organisationer att utveckla sin kompetens. Oavsett om det handlar om cybersäkerhet, AI, ledarskap eller kompetensförsörjning har min drivkraft alltid varit densamma – att skapa verklig nytta.
Men det mest intressanta var inte styrkorna
Det mest värdefulla var faktiskt områdena där min benägenhet var lägre.
Testet visar exempelvis att jag inte automatiskt tar rollen som den som ger mest emotionellt stöd i gruppen. Det betyder inte att jag saknar empati eller bryr mig mindre om människor. Snarare att mitt naturliga sätt att hjälpa ofta är att lösa problemet, skapa struktur eller hitta en väg framåt.
Jag känner igen mig.
Jag vill gärna hjälpa människor att lyckas, men jag gör det oftare genom handling än genom långa samtal.
På samma sätt ligger flera områden, som analys, expertroll, nätverkande och kreativt idéskapande, på en jämn mellannivå. Jag använder dem när situationen kräver det, men de definierar inte mitt sätt att arbeta.
Den viktigaste insikten
Det finns en tendens att vilja vara "hög" på allt.
Men det är egentligen helt fel sätt att se på samarbete.
Om alla i ett team är drivare blir det många som springer – men färre som lyssnar.
Om alla är analytiker blir besluten väl underbyggda – men kanske aldrig fattade.
Om alla är kreatörer finns det massor av idéer – men ingen som genomför dem.
Starka team byggs inte av människor som är lika varandra.
De byggs av människor som kompletterar varandra.
Det här tar jag med mig
Jag kommer fortsätta göra det jag gör bäst:
driva utveckling,
skapa struktur,
omsätta idéer till resultat,
och hjälpa organisationer att växa genom lärande.
Men jag påminns också om vikten av att ibland stanna upp lite oftare. Att ge utrymme för fler perspektiv. Att låta andra komplettera mig där de är starkare än jag.
Det är trots allt så riktigt bra team fungerar.
Min slutsats
Vi pratar ofta om kompetensutveckling som något individuellt – att varje person ska bli bättre.
Jag tror att framtidens konkurrenskraft handlar minst lika mycket om att förstå hur människor fungerar tillsammans.
När vi känner våra egna styrkor, uppskattar andras och bygger team där olikheter ses som en tillgång, då händer något.
Det är då samarbete går från att vara ett sätt att arbeta till att bli en verklig konkurrensfördel.
Vilken roll tar du naturligt i ett team – och kompletterar den människorna omkring dig?
