TRANSLATE

6 juni 2017

Sommarfotbollsidyll deja vu

Härligaste Holmalunds IF P07 på Öbollen 2017
Det känns ibland som att livet går i cykler och när man har barn blir det en hel del deja vu känslor när dom yngre får ynnesten att uppleva det som storasyskonen fått göra.

2011 var första gången som jag var iväg på Öckerö och den då relativt nya cupen Öbollen. Fotbollsgänget då var yngsta dottern med kompisar födda 2000 och att få umgås tillsammans såhär en hel helg och uppleva både med- och motgångar svetsar verkligen samman en grupp. Då fanns det fortfarande slutspel kvar för de yngre fotbollsspelarna och jag måste säga att det ger en extra nerv i matcherna när tävlingsbiten sätter in och att tjejerna redan då var så duktiga att de tog sig hela vägen till final och dessutom vann den skapade något som sedan hängde med i flera, flera år.

I år 2017 är det inte längre ok för spelare yngre än 13 år att få känna på slutspelsnerven. Jag förstår såklart tanken med att en del tycker det är oerhört jobbigt att förlora och framförallt när ledare och föräldrar hetsar barnen och toppar lag så en del spelare knappt får vara med. Det beteendet är totalt fel och helt förkastligt, men hur förklarar man för småttingarna som ser upp till sina äldre syskon att det kommer dröja flera år på innan de själva kan kunna vinna en fotbollscup? Vad är det för fel på oss vuxna som tycker det är så hemskt att introducera för 10-åringarna att det faktiskt går att förlora? Hur skapar man revanschlusten som gör att en del lägger ner extra energi och faktiskt bygger extra intresse för både träning och matcher? Varför måste allting vara så hemskans beige hela tiden?

Nu är ju såklart ingen 10-åring dummare än att de samlar in information ändå på olika sätt, räknar ihop hur motståndarna vunnit och förlorat och tolkar på ett ungefär hur det hade sett ut om det hade funnits slutspel... Klart att de på sätt och vis ändå förstår att om man vinner sin grupp första dagen, lottas med andra gruppvinnare och sen vinner den gruppen, då är man ett riktigt bra lag... Men själva grejen, att kunna stå där efter sista matchen och känna att vi är faktiskt bäst.... vem bestämde att den känslan är så mycket mer fel än känslan att alla har kämpat och får varsin medalj och åker hem halvnöjda... Tänk när dessa barn kommer upp i tonåren, börjar söka sommarjobb och upptäcker att faktiskt inte alla får det... Vilka lagar skall vi stifta då så alla verkligen hela livet känner att man behöver inte kämpa extra, det finns alltid någon där som ser till att alla ändå får samma belöning på slutet... För det är ju verkligen så som verkligheten ser ut där ute, när hela samhället curlar alla, så ingen behöver bli ledsen för att andra råkar vara bättre på någonting. Ser verkligen fram emot den dagen, för så ser inte verkligheten ut just nu...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar