Ledarskap är inte alltid lätt

vuxendagis eller ett stöd för oss alla, sveriges ledarskap visar många sidor just nu

Jag är ju ofta på besök i vår huvudstad och häromveckan hade jag möten i Gamla Stan och promenerade förbi sveriges riksdag. I vanliga fall är det ganska stressigt i Stockholm och även om det såklart vimlade av kamikaze-cyklister och människor med sammanbitna läppar (i full färd med power walks till sitt jobb förmodligen) så var det en byggnad som kändes väldigt lugn, nästan övergiven...

Självklart jobbas det febrilt just nu för att försöka hitta en fungerande lösning för ett kommande ledarskap för sverige, men samtidigt kan man ju undra hur de beteenden som vi får läsa om varje dag skulle hanteras på en "vanlig" arbetsplats? Tänk er att en väldigt stark avdelning på ditt jobb, som länge varit avdelningen som pekat ut framtiden för alla andra helt plötsligt inte är så självklara företrädare för alla på bolaget längre. Antagligen skulle de drivande kollegorna där fortsätta att högljutt kräva tolkningsföreträde kring beslut som påverkar hela företaget. Tänk er också då att en annan avdelning som kanske tidigare bidragit mer i det tysta och i flera fall till och med övertalats att stötta förslag från den starkaste avdelningen, nu tycker att deras framtidsplaner kan ge än mer fördelar för hela bolaget. Lägg sedan till en ganska nystartad avdelning med kanske lite yngre kollegor som tycker att deras sätt att se på företagets utveckling är modernare och bättre för alla. Självklart vill inte någon av de andra två avdelningarna ens lyssna på andra idéer än sina egna, trots att de i flera fall kanske till och med påminner om deras egna tankar.

Hur skulle ett företag hantera denna situation? Skulle styrelsen ta ut en ledningsgrupp enbart från en av dessa avdelningar eller försöka hitta bra idéer från alla? Hur skulle en agil organisation tänka på längre sikt för att få fram ett resultat som är så bra som möjligt för majoriteten av de anställda? Hur skulle skyddsombudet se på en arbetsmiljö där vissa medarbetare helt öppet blir utfrysta utan dialog för att de inte tänker på samma sätt som de andra?

Detta inlägg är helt utan politiska vinklingar, mer sett till hur vi behandlar varandra som medmänniskor och hur vi tillsammans borde kunna ta diskussioner och övertyga varandra mer med argument än med aktioner som på en vanlig arbetsplats antagligen skulle ses som kränkande särbehandling... Om du arbetade på stället ovan, skulle du rekommendera en vän att börja där?