Digital Innovation in Learning

I don’t think I’m alone in feeling that our digital world is spinning faster and faster. For me working in the education industry this might be closer to heart than for most, when everything I do is trying to find solutions for helping our clients with their struggles.

When I started working in education way back in 2004 it was still pretty simple. Microsoft (Oracle, IBM etc.) released a new version of an old technology that everyone needed to update sooner or later and there we were with a fast solution to help integrating new skills. And if we didn’t help, one of our colleagues in the training industry would because we pretty much offered the same courses. The years went by and not much changed until some years ago when everyone started talking about disruption, new thinking and the software industry began sprinting instead of enduring the endless marathon to the supposed finish line.

Digital innovation is here to stay

With this Covid19 situation, all industries were struck by fast moving newcomers and all of a sudden (almost) everyone realized the need for change rather than pressing harder in the same tracks that had been successful before. The time to start was yesterday, adopt or die was suddenly not just an expression as we clearly can see when international giants all of a sudden starts reducing to zero market share. For us in the learning industry, we had to decide quickly, would we settle with being one of the best in what we do or look at new ways of delivering training!? We chose the latter and then the really hard work began. Change isn’t easy, change isn’t for everyone but change is however necessary to always be the preferred choice and that is where we were heading!!

I and many with me would say that the mental part is the number one place you have to start and also an agile way of working and a transparent chain of command or rather self-governing teams and continuous improvement. When our journey start with a real mission, a true set of values (in actual use every day) and a company united in these ideas we start to see real results! Instead of trying to deliver what we assume is an industry standard, we have to start evolving with our customers and deliver training in a format they request. We should look close on our core values and realize that we always have been a training supplier for the entire software industry. These days however IT is everywhere and there are so many roles that require so many different new skills that we have to see the bigger picture and team up with other great companies that help us deliver an even more fulfilling menu of courses. I am fully aware that this merely the start in our journey on continuous improvement and I’ve come to embrace this fact.

Fail quick and move on

I’ll give you a personal example from the journey I told you about in the first question. As a training supplier I had to keep track of some 800 unique courses and even if most of them involve a computer, some of them are more theoretical and delivered in training rooms without computers. I came up with the "great idea" that we should include a tablet (iPad) in the course cost for all soft skill trainings, both as a way of giving everyone access to an online learning platform, but of course as a differentia towards our competitors. This had never been done in Sweden and my idea gained a lot of great PR and new clients, but the calculation on actual cost was off and when my hardware dealer raised the prize of the tablet, the whole thing became quite cost fully. This combined with the fact that I had missed anchoring the concept with our sales representatives and few of our teachers actually understood what extra the tablet brought to the course led to a quick decision late December that I stopped the whole thing and called it an “autumn campaign”. Today the concept of bring your own device is as good but with a way lower cost.

Another incremental innovation in my industry sector (competence development) could be just to listen to our clients who are saying that time constraints is the number one reason for not taking a class room training. Ways of helping customers to new skills via remote training, blended learning and other tools is an innovation that makes the journey softer, but it doesn’t solve everything.

The number one priority right now is to lead the way of finding true learning transfer. By this I mean a way of actually making sure that the new skills sticks and come to use as much as possible. Succeeding with learning transfer mean we have to educate both our staff, our teachers as well as our clients who are used to deliver and receive training in a fashion that has been standardized for many years. 

An impossible innovation? 

This is without a doubt the hardest question to answer as I live to find answers to “impossible innovations”. I would say that getting 100% of all teachers onboard with new ways of delivering training is impossible. As the majority of them are leading experts in their own area and also has 20-30 years of teaching under their belt it takes time to learn new methods. If you stumble upon the person that “know how everything is supposed to be", frankly the only answer I see is replacing them with a bit more open minded people and I refuse to see this as my only option!

50 år i år

1971... det var inte igår direkt... snarare 50 år sen i år och då passar både frugan och jag på att fira jämnt och fint! Tänk, det känns inte direkt annorlunda än tidigare, men ändå är det en rejäl milstolpe!

Jag växte upp mina första år vid Eketrägatan på Hisingen, granne med kvartersprästen och BK Häcken-fanset Alf Österström som ofta frågade morfar "Jonne" och mormor Elin hur det var med lillgrabben. I höstas stannade jag till vid vårt gamla hus och det kändes igen med den lilla springbrunnen (som nästan aldrig fick ha vattnet på för det var slöseri). Tyvärr har tomten styckats upp sen vi flyttade så gräsmattorna vi både spelade fotboll och badminton på är bara ett minne blott och lekplatsen i skogen är sedan länge bebyggd...

Någonstans mitten av 70-talet flyttade jag och min mor till Biskopsgården och Vårväderstorget. På den tiden var det ett härligt ställe där mer eller mindre alla kidsen kände varandra eller visste vem som var vem (någons storebror var typ alltid med på något sätt också :). Lilla Fågelroskolan som jag gick i på lågstadiet är tyvärr riven och högstadiet Ryaskolan har kanske inte världens bästa rykte idag. För mig som bodde där mellan 1975-1989 var det ändå en härlig tid med många fina minnen!

1980-talet var den stora förändringens årtionde för min del. Jag upptäckte både tjejer och framförallt musik på ett annat sätt med hårdrock som första favorit (genom ett begagnat kassettband, AC/DC's "For those about to rock" hittat på en second-hand-marknad, tätt följt av Iron Maidens "Number of the beast" på EP där det tog ett tag för mig att förstå att den skulle spelas på 45 varv även om den var stor som en vanlig LP :)

Hip Hop med musik, dans och framförallt graffiti tog mig annars med storm där jag under aliaset "Moan" startade crews som Dead Zone Boys, #64 mfl. Säga vad man vill, men det var något nytt vi startade upp i Sverige och genom detta lärde jag känna andra kids från runtom hela Göteborg! När jag nu ser tillbaka på detta årtionde är det ganska idylliskt faktiskt...

1990-talet för mig var inte riktigt samma som för mina jämnåriga kompisar. Jag hade såklart haft extrajobb tidigare bland annat inom restaurangbranschen, men nu får jag heltidsanställning som kock i en koncern som äger flera krogar i Göteborg som Gamle Port, Dojan, 8-glas, New Yaki och El Gondoliero så det var lite rotation på vart jag jobbade. När jämnåriga kompisar började "upptäcka" inneställena hade jag sedan länge tröttnat på dem, på gott och ont...

Nyårsafton 1992 blev jag pappa för första gången och sorgen när vår dotter Alexandra ett halvår senare går bort i plötslig spädbarnsdöd går inte att beskriva. Döttrarna Jacquline och Patricia föds 1994 och 1995, men tyvärr håller inte mitt äktenskap ihop och i samband med skilsmässan lämnar jag även restaurangbranschen för att istället satsa på ett eget bolag med fokus på webbutveckling. Skapandeprocessen jag tagit med mig från graffitin och matlagning går nu istället in i att jobba med digitalt skapande för det nya mediet Internet. 1999 träffar jag min underbara hustru Ulrika,  milleniumskiftets dimmiga nyårsnatt passar vi på att förlova oss i härliga Nolhagaparken och jag flyttar från Rannebergen upp till lilla Alingsås, en Göteborgsera är över...

2000-talet snabbkickar igång när min fjärde dotter Cornelia föds i september, förste sonen Theodore kommer i juni 2003 och sista sonen Benjamin i november 2007. Ett spann om 15 år där från det jag först blev pappa som 21-åring! I samband med IT-kraschen blir det allt svårare att få ordentligt betalt för nedlagt arbete, jag funderar allt mer på att åter ta en anställning och det blir inom utbildningsbranschen med en IT-twist när jag den 4 januari 2004 går in som en av två säljare på Informators Göteborgskontor med en mission att säkra omsättning eller se kontoret stängas...

Åren i utbildningsbranschen har varit extremt roliga och jag har träffat både kollegor, kunder och partners som jag idag räknar som riktigt bra vänner! Min egen resa har gått mellan flera olika roller inom försäljning och produktutvecklingsansvar både i Sverige och Finland. Idag är jag inne på mitt tredje utbildningsbolag och har återigen landat i en mer lokal roll och speciellt som förra året sett ut. Att kunna stötta på det sätt som behövs är mycket viktigt och att jag själv gått tillbaka mer i en säljande roll var först lite spännande, men efter ett tag är det som att en gång lärt sig att cykla, det kommer tillbaka om man bara har en fallenhet för det man gör :)

Nu får vi se hur framtiden utvecklar sig med vaccineringar på gång och förhoppningsvis att vi åtminstone till sommaren kan gå tillbaka till lite mer det vi är vana vid, den som lever får se! 

Med lite tur så kanske vi får vi till ett gemensamt 50-årskalas framåt augusti...

När hela familjen jobbar hemifrån

 

Så kom då beskedet att även minstingen i hushållet ska studera på distans från och med måndag och plötsligt är hela familjen förutom frugan (lärare låg/mellanstadium) hemma tillsammans hela dagarna. Jag kan lugnt säga att det är väldigt skönt att vi alla har varsitt rum att arbeta från!

Nu har det gått lite mer än tre år sedan som vi köpte radhus och under distansåret 2020 har jag verkligen förstått att det är långt ifrån alla som har lyxen att faktiskt ha ett eget kontorsrum att stänga dörren till och arbeta ostört. Jag har deltagit i möten där en del sitter i sitt kök, vardagsrum eller helt enkelt snott något av barnens rum för att kunna arbeta någorlunda ostört. På stället vi bodde senast hade jag en skrivbordsvrå bredvid köket, dessförinnan stod skrivborde i vardagsrummet och rent ärligt är det inte lätt att få arbetsro på detta sätt...

Med de nya restrektionerna och rekommendationerna så lär vi som kan behöva arbeta på distans åtminstone våren ut och jag funderar lite på arbetsgivarens ansvar kring arbetsmiljö, ergonomi etc. Hur många arbetsgivare har egentligen överhuvudtaget funderat på hur detta hanteras? Jag tror att väldigt många utgått helt ifrån att det är arbetstagaren som sköter detta... 

Jaja, nu vet vi ungefär hur Q1 kommer att se ut med permitteringar, distansarbete etc, men snart är det dags för de som bestämmer att peka ut riktningen för Q2 också. Det är väldigt många arbetsgivare vars verksamheter hänger på en extremt tunn tråd, vi får bara hoppas på att vaccineringen kommit igång ordentligt och att fler och fler verksamheter kan gå tillbaka i mer "normal-läge", annars kommer det definitivt inte bli en skön sommar för väldigt många...

Vad väntar oss det nya året?

Idag är min första "riktiga" arbetsdag för 2021 och att säga att jag blivit nedringd av kunder och kollegor är väl en aning överdrivet... Jag har fått kontakt med en kund som egentligen bara bekräftade det vi redan kommit överens om före jul och annars är det framförallt mina gamla trogna ex-kollegor som hör av sig och önskar god fortsättning, vilket såklart är roligt det också :)

I år kan jag förhoppningsvis se fram emot alla uppskjutna aktiviteter från förra året med sommarens Rammstein-konsert på Ullevi med näst äldsta dottern som en av ljusglimtarna. Frugans och min egen 50-årsdag (februari och april) lär ju inte bli den festaktivitet jag själv hade planerat för, men med lite tur kanske vi kan få till något framåt sommaren även där, vi får väl se...

Jobbmässigt lär det bli fortsatt distansarbete åtminstone under våren om inget oväntat inträffar. Det har ju gått bra hela 2020 men avsaknaden av kollegor att bara tjöta med är helt klart en mindre rolig del av att ha kontoret hemma och alla arbetskompisar på distans. Teams-möten fungerar såklart bra, men likadant där att det blir ju väldigt business överlag och dom där små stunderna att lära känna kunderna lite mer blir det ju inte lika mycket tid över till tyvärr.

Nu får vi se om resten av veckan blir lika tråkig som idag eller om fler kanske börjar vakna till, vi får väl hoppas på det senare så jag får lite mer gjort än enbart det ack så nödvändiga administrationsjobbet...