Du kommer säkert ihåg den där gamla låten "Hips don't lie" med Shakira, och jag kan inte annat än att verkligen hålla med (även om min tolkning nog skiljer sig en aning mot Shakiras :)
Efter att i flera år haft problem med höft och smärta tyckte min läkare anno-covido att jag borde röntga och se vart problemet kan vara. Sagt och gjort, inbokat, genomfört och med resultaten "ok, jag kan förstå att du har ont" ifrån en trevlig läkare som innan försökt få mig att röra på mig mer, äta hälsosammare etc. "Din höft är i stort sett utsliten, anledningarna kan skilja på sig och ibland behöver man inte heller vara så gammal för att åka på det här". Jahopp... glada tillrop från kidsen att jag borde sikta på pension, gå med broddar och liknande fick jag liksom leva med efter att jag berättat.
Däremot "det här kan vi ordna snabbt" försvann ganska snabbt ut i framtiden när pandemin slog till och varenda sjukvårdsresurs fokuserades på Covid. Självklart följer jag med i nyhetsflödet så det kom inte direkt som någon överraskning, däremot att det skulle hålla på så länge hade väl ingen av oss räknat med.
Plötsligt mitt i mitt avslut på förra jobbet kom det ett brev "du skall opereras den 3 mars" plus en massa annat som skulle fixas innan operationen. Jahopp, inte mycket att göra, bara att se till att ordna grejerna för nu hade det verkligen dragit ut på tiden! Den sista utmaningen var ett Covid-test dagen före operation och med tanke på att jag fått tre sprutor och levt som en eremit i över två års tid tänkte jag att det lär ju inte vara några problem... Jomenvisst... "ditt test är positivt" (efter att suttit och väntat en timme på provsvar). Men va i... "men nu får vi göra ett riktigt test, snabbtesten är inte helt tillförlitliga". Mmmm... sagt och gjort... några timmar senare ringer telefonen "PCR var negativt, du är välkommen imorgon", hallelujah!!
Att operera en höft eller rättare sagt dra ut ett slitet höftben och sätta in en cyborg-del är lite mer än bara ett "litet ingrepp" och även om jag bara behövde ligga kvar på hospitalet över natten och bli upphämtad av dottern efter lunch på fredagen så märker jag nu av att det är små steg som gäller (bokstavligen). Jag arbetar hemifrån, men har lagt in återkommande påminnelser i Outlook att resa på mig, göra stretchövningar, ta en kort promenad runt kvarteret (jämfört med flera kilometer innan). Igår märkte jag till och med att jag behövde ta en power-nap på lunchen (tror fasiken jag ska fortsätta med det även sen :)
Så summa sumarum... nu kommer jag få jobba på distans igen ett tag, får inte ens lov att köra bil på 1-3 veckor och behöver nog faktiskt bli lite piggare för att alls orka vara social. Men enligt läkarna kommer det gå snabbt, allt ser bra ut och till sommaren sen ska jag köpa en ny cykel och ge mig ut på upptäcksfärd, det var ett tag sedan jag kunde njuta av det.
Vi får väl se vilken kroppsdel som byts ut härnäst... snart kan ni kalla mig för Robocop...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar, jag återkopplar så snabbt jag kan!